Akonitin
Akonitin är det kraftiga nervgift (en alkaloid) som finns naturligt i alla delar av stormhattsväxter (Aconitum). Halten är högst i rötter och frön.
Förklaringar av vanliga trädgårdstermer på svenska. Just nu 323 termer — listan växer i takt med vår granskning.
Akonitin är det kraftiga nervgift (en alkaloid) som finns naturligt i alla delar av stormhattsväxter (Aconitum). Halten är högst i rötter och frön.
När alger eller cyanobakterier (blågrönalger) förökar sig explosionsartat i en damm eller sjö, ofta till följd av för mycket näring (kväve och fosfor) i vattnet i kombination med värme och solljus. Vattnet blir grumligt och kan få en grön, blågrön eller brunaktig färg.
Kvävehaltigt ämne som bildas naturligt i vissa växter och som kan vara giftigt för människor och djur redan i små mängder. Kända exempel är nikotin, atropin och morfin.
När en växt avger kemiska ämnen som påverkar tillväxten hos andra växter i närheten — effekten kan vara hämmande men ibland också stimulerande.
Amaryllisväxter är en stor växtfamilj som i modern klassificering (APG) rymmer välkända trädgårdsväxter som narcisser, snödroppar och amaryllis, men också hela löksläktet (Allium) – dit lök, vitlök och purjolök hör – som en egen underfamilj (Allioideae).
Hängande kruka eller korg avsedd för växter som hänger, slingrar eller kryper. Används både inomhus och utomhus, till exempel på balkong, altan eller i fönster.
Växt med hängande eller nedhängande stjälkar som passar att odla i en ampel (hängkorg eller hängande kruka) så att skotten faller dekorativt nedåt.
Ett naturligt ämne som finns i kärnorna hos stenfrukter som aprikos, körsbär och plommon. Om kärnorna tuggas eller sväljs kan amygdalin bilda det giftiga ämnet cyanväte i kroppen.
Naturliga färgämnen som ger blommor, blad och bär sina röda, lila och blå färger. Antocyaniner löser sig i cellsaften och finns i till exempel rosor, blåklint och blåbär.
Toppskottets förmåga att bromsa sidoskottens tillväxt så att växten strävar uppåt i stället för att grena ut sig. Fenomenet finns hos alla kärlväxter, inte bara barrträd.
Specialist på trädvård som arbetar med träds skötsel, hälsa och säkerhet i trädgårdar, parker och stadsmiljöer. Arborist är ingen skyddad yrkestitel, men certifierade arborister har dokumenterad utbildning och erfarenhet enligt europeisk eller internationell standard.
Liten, kuddeliknande fläck på kaktusens stam ur vilken taggar, hår och blommor växer fram. Areolen finns bara hos kaktusväxter (familjen Cactaceae).
Arillus (fröhylle) är det köttiga, ofta färgglada hölje som växer upp kring fröet hos vissa växter — hos idegran bildar det det välkända röda 'bäret'. Det är inte en frukt utan ett hölje som utgår från fröets fäste.
En växt med en så tydlig och karaktärsfull form – till exempel pelarna, utspärrade grenar eller stora blad – att den fungerar som ett blickfång och ger trädgården struktur, oavsett om den blommar eller inte.
Att steg för steg vänja inomhusodlade plantor vid utomhuslivet – sol, vind och lägre temperaturer – innan de planteras ut på friland.
Naturligt förekommande jordbakterie som används som biologiskt bekämpningsmedel mot fjärilslarver i trädgårdsodling. Säljs i Sverige under namn som LARVskydd och Turex och är godkänt även i ekologisk odling.
Växter ur familjen Fabaceae (ärtväxter) vars frön sitter i ett fröskal som kallas balja – hit hör ärter, bönor, klöver och lupin. De flesta baljväxter kan ta upp kväve direkt från luften med hjälp av bakterier som lever i deras rötter.
Frost som inträffar när marken saknar snötäcke. Utan snöns isolerande lager kan kylan tränga djupare ner i marken och skada rötter och känsliga växtdelar.
Liten skalbagge som lever och förökar sig under barken på barrträd, framför allt gran. Larverna gnager gångar som skär av trädets saftledning och kan döda försvagade, stormfällda eller torrstressade träd — och vid stora utbrott även friska träd.
Komposterad och finfördelad bark som används som jordförbättring – den myllas ner i jorden för att förbättra struktur och fukthållning. Ska inte förväxlas med täckbark, som är grövre barkflis och läggs ovanpå marken.
Barr är de smala, nålliknande bladen hos barrträd och barrväxter, till exempel gran och tall. De sitter antingen strödda längs kvisten eller i knippen om flera.
Knippa av barr som sitter ihop vid en gemensam fästpunkt på grenen, typiskt för tallar. Vår inhemska tall har två barr per knippe, medan andra tallarter kan ha tre eller fem.
Vedartad växt – träd eller buske – med barr i stället för breda blad. De flesta barrväxter är städsegröna och behåller barren året om, men det finns undantag som lärk, vilken fäller barren på hösten.
En tät samling blad som sitter vid marknivå och strålar ut från plantans bas — som hos maskrosen eller fingerborgsblomman. Kallas också bladrosett.
Organiskt gödselmedel framställt av malda djurben, rikt på fosfor och kväve. Verkar långsamt och används till fleråriga växter som perenner, lökväxter, bärbuskar och fruktträd.
Beskärningsgrupp för tidiga storblommiga klematis som blommar två gånger per säsong – först i maj–juni på fjolårsskotten, sedan igen på sensommaren på nya skott. På våren tas bara döda och svaga grenar bort; hård nedklippning tar bort den första blomningen.
Beskärningsgrupp för klematisar som blommar på årets nya skott, vanligen från midsommar och framåt. Plantorna klipps ned till ca 15–30 cm över marken sen höst eller tidig vår, vilket ger kraftiga nya skott och riklig blomning.
Tvåårig ört. Första året bildar växten en kraftig rot och en bladrosett som övervintrar. År två blommar den, sätter frö och dör.
Samlingsnamn för odlade sötkörsbär (Prunus avium) med stora, fasta och söta bär. Bigarråer finns i många färger – från gult och gulrött till mörkrött och nästan svart – och odlas främst för att ätas färska.
Att bekämpa skadedjur och växtsjukdomar med hjälp av levande organismer – till exempel nematoder, rovkvalster eller bakterier – i stället för kemiska medel.
Bladarrangemang där bladen sitter tätt och strålar ut från en gemensam punkt nära marken, som ekrarna på ett hjul. Förekommer hos många växter – till exempel maskros, fingerborgsblomma och daggkåpa – och är vanligt hos bienner som stockros under deras första levnadsår.
Klättersätt där växten använder sina bladskaft som gripverktyg – skaften böjer sig runt ett stöd och håller fast växten utan att den behöver bindas upp. Vanligast känt från klematis, men förekommer även hos till exempel krasse (Tropaeolum).
Den nedre delen av ett blad som omsluter stammen eller strået som ett rörformat fodral. Bladslidor finns hos många växter, till exempel gräs och flockblommiga växter.
En typ av blomställning hos gräs där blommorna sitter tätt längs en gemensam axel, ofta dekorativ och vindpollinerad.
En blomställning där många små blommor sitter oskaftade tätt längs en ogrenad stjälk, som ett ax. Vanlig hos t.ex. blodtopp, gladiolus och gräs.
Blomställning där flera skaftade blommor utgår från samma punkt och bildar ett paraply- eller hjullikt mönster. Kallas även flock och motsvarar det latinska umbella. Vanligt hos t.ex. vivor, nävor och hela familjen flockblommiga växter (dill, hundkäx, morot).
Flock (umbel) är en blomställning där alla blomskaft utgår från ungefär samma punkt på stjälken och bildar ett paraply- eller halvklotformat mönster. Typisk för flockblommiga växter (Apiaceae) som dill och morot, och liknande hos prydnadslökar (Allium).
En blomställning där många skaftade blommor sitter längs en gemensam axel, som hos hägg och vinbär. Kallas också klase.
En blomställning där flera skaftade blommor sitter längs en gemensam, upprätt axel — en blomma per skaft, nedifrån och upp. Exempel är lupiner och fingerborgsblomma.
En lång, upprätt stjälk med blommor som sitter tätt längs hela eller större delen av stjälken, som hos stockros och fingerborgsblomma.
En upprätt blomstängel med blommor placerade längs stjälken, som hos gladiolus och fackelblomster. Hos vissa växter, som montbretia, sitter blommorna i ett sicksackmönster snarare än tätt.
Rikligt hängande blomsterprakt där blommor och rankor faller nedåt i ett vattenfall-liknande mönster, typiskt för ampelväxter.
Den stjälk som bär en blomma eller blomställning. Förekommer hos alla örter, inte bara perenner.
En del av en växt där minst två blommor sitter samlade på samma stjälk eller axel, utan fullt utbildade blad emellan – till exempel en klaseklase, en flock eller ett ax.
Den bladlösa eller nästan bladlösa stjälk som skjuter upp från en växt och bär blommorna – som hos tulpaner, narcisser och många perenner.
En typ av blomställning som är vanlig hos gräs: stjälken grenar sig upprepade gånger och bär småax i en luftig, ibland vippande struktur.
Fysiologisk skada på tomat- och paprikafrukter som visar sig som mörka, insjunkna fläckar i fruktens blomände (spets). Uppstår när frukten inte får tillräckligt med kalcium under sin utveckling, oftast till följd av ojämn vattning snarare än faktisk kalciumbrist i jorden.
När en damm fryser ända ner till botten under vintern. Det är ett problem för vattenväxter som näckrosor, vars jordstam (rhizom) kan skadas eller dö om den fryser igenom helt.
Det lager av organiskt och oorganiskt material som ansamlas på botten av en damm eller sjö, och som vattenväxternas rotsystem kan bidra till att stabilisera.
Liten groddknoppsliknande bildning som växer fram i bladveck eller blomställning (inte runt moderlöken) och kan lossna och bilda en ny, genetiskt identisk planta. Vanligt hos liljor och lökväxter.
Gödselmedel som är särskilt sammansatt för bärväxter som jordgubbar, hallon och bärbuskar. Innehåller kväve, fosfor och kalium i proportioner som gynnar blomning, fruktsättning och god vinterhärdighet.
När blommor på bär- och fruktväxter har blivit pollinerade och börjar utvecklas till mogna bär eller frukter. En god bärsättning kräver rätt pollinering, tillräckligt med vatten och bra ljus.
Naturligt ämne i chili- och paprikaväxter (släktet Capsicum) som ger den brännande hettan. Finns i störst mängd i fruktens vita mellanväggar och kärnor, och varierar kraftigt mellan sorter.
Botanisk term för växter som bildar blommor och frukter direkt på stammen eller grova, vedartade grenar – inte på nya skott som hos de flesta växter. Förekommer nästan uteslutande hos tropiska arter, till exempel kakaoträdet.
Engelsk trädgårdsstil med täta, informella planteringar där perenner, rosor, klätterväxter och ettåriga växter blandas fritt för ett yppigt, lantligt intryck. På svenska kallas stilen ibland torparträdgård eller mormorsrabatt.
Naturliga gifter som finns i många växter — bland annat i kärnorna hos stenfrukter, i hortensia och i linfrö. När växtdelarna tuggas, krossas eller mals kan de frigöra vätecyanid (blåsyra), som är ett starkt gift.
Växter vars blommor öppnar sig i dagsljus och sluter sig när det mörknar kallas dagblommande. Motsatsen är nattblommande.
Engelskt lånord för att plocka eller klippa bort vissnade blommor under säsongen. Hindrar plantan från att lägga energi på frösättning och håller blomningen igång längre.
Förökningsmetod där man gräver upp en etablerad perenn och delar rotklumpen i mindre bitar — varje bit måste ha rötter och minst en tillväxtpunkt. De nya delarna planteras om, vilket både föryngrar moderplantan och ger fler exemplar.
Växt där han- och honblommor sitter på separata individer — varje planta är alltså antingen han- eller honplanta. Kallas också tvåbyggare.
Att så frön direkt på den plats där växten ska stå kvar, utan att först driva upp plantor inomhus. Motsatsen är förkultivering.
Den centrala delen av blomkorgen hos korgblommiga växter (som solros, prästkrage och rudbeckia), uppbyggd av tätt sittande rörformiga småblommor. Det är diskskivan som oftast producerar frön och pollen.
Bevattningsmetod där vatten leds långsamt och direkt till växternas rötter via slangar med inbyggda droppmunstycken eller emittrar, i stället för att spridas över en större yta.
Den yttersta kanten av ett träds krona, dit regnvatten droppar från löv och grenar. Används som riktmärke för var man bör vattna och gödsla, eftersom de mest aktiva rötterna ofta finns just där.
Det markområde som motsvarar trädkronans utbredning sett uppifrån – en tänkt cirkel längs kronans ytterkant. Här, och strax utanför, finns ofta trädens aktiva finrötter som tar upp vatten och näring.
Att leda bort överskottsvatten från jord eller kruka så att rötterna inte står i blöt och drabbas av syrebrist. Kan handla om allt från ett hål i krukbotten till diken i trädgårdslandet.
Hål i botten på en kruka som låter överskottsvatten rinna ut så att rötterna inte står i stillastående vatten och riskerar att ruttna.
Svensk kvalitetsmärkning för plantskoleväxter – träd, buskar, frukt och bär – som garanterar att växterna är sortäkta, friska och utprovade för att klara svenskt klimat.
Elefantmiskantus (Miscanthus × giganteus) är ett jättelikt, flerårig prydnadsgräs från Ostasien som kan bli upp till tre meter högt och behåller sin vackra form även under vintern.
Växt som blommar bara en gång under sin livstid – sätter frö och dör sedan. Kallas även hapaxant eller monokarpisk. Hit hör alla ettåringar och tvååringar, men också vissa fleråriga växter som bambu.
En växt som sitter fast på en annan växt för att få stöd och ljus, men som inte suger näring ur värden och alltså inte är en parasit. Vanliga exempel är orkidéer och tillandsia.
Den period efter plantering då en växt bygger upp sitt rotsystem och vänjer sig vid sin nya växtplats. För träd och buskar räknar man vanligen med de första 2–3 åren.
Tiden direkt efter plantering då växten fokuserar på att bygga upp sitt rotsystem och vänja sig vid den nya växtplatsen. Under etableringsfasen är regelbunden vattning extra viktig.
Den period efter plantering då en växt bygger upp sitt rotsystem i den nya jorden och ännu behöver extra hjälp med vattning och skötsel för att klara sig.
Doftande, flyktiga ämnen som bildas naturligt i växter och ger örter och kryddväxter deras karakteristiska doft och smak. De finns i blad, blommor, frön, rötter och andra växtdelar.
Samlingsnamn för växter vars blommor eller blomställningar håller form och färg länge efter torkning. Används som dekoration och kallas även evighetsblomma eller immortell.
När en växt får för lite ljus börjar den sträcka ut sina stjälkar, bli blek och tappa sin gröna färg — det kallas etiolering. Inom grönsaksodlingen utnyttjas detta medvetet för att bleka exempelvis sparris och selleri.
Växt som gror, blommar, sätter frö och dör inom ett och samma år. Kallas även annuell.
En växt som gror, blommar, sätter frö och dör – allt under en enda säsong. Kallas också annuell.
En serie extremt vinterhärdiga buskosor framtagna av kanadensiska Agriculture and Agri-Food Canada från 1960-talet och framåt, med sorter som klarar ner till −35 °C utan annat skydd än snö. De flesta sorterna är uppkallade efter kanadensiska upptäcktsresande.
Tunn, luftgenomsläpplig duk av syntetfiber som läggs över odlingar för att skydda mot insekter, frost, vind och stark sol, samtidigt som ljus, luft och vatten passerar igenom.
Skott som bildades och förvedades under föregående växtsäsong och sedan övervintrat. Många buskar och träd bär blomknoppar på fjolårsskotten, vilket styr när och hur de ska beskäras.
Ved som bildades under föregående växtsäsong. Många buskar och träd lägger blomknopparna på fjolårsveden, vilket betyder att man måste beskära dem varsamt – och helst efter blomningen – för att inte klippa bort nästa års blommor.
Bladform där ett blad är uppdelat i flera separata småblad som sitter längs en gemensam mittaxel, likt en fjäder. Vanliga exempel i trädgården är rönn, ask och rosor.
Växt som lever i mer än ett år och inte behöver sås om från grunden varje säsong. Hit hör allt från träd och buskar till perenner (örter som vissnar ner och kommer igen).
Att klippa en buske eller ett träd till en bestämd form — till exempel klot, kub, kon eller djurfigur — och sedan hålla formen genom regelbunden trimning. Kallas också topiary.
Häck av buskar som får behålla sitt naturliga växtsätt utan formklippning. Sköts genom att enstaka äldre grenar gallras bort vid behov, vilket ger ett mjukare och mer lummigt intryck än en strikt klippt häck.
Att ta in en frostkänslig växt och förvara den inomhus eller i ett svalt men frostfritt utrymme – till exempel garage, källare eller växthus med underhållsvärme – så att den aldrig utsätts för minusgrader under vintern.
Sprickor i tomatfrukten som uppstår när plantan får ojämn vattentillförsel – fruktköttet sväller snabbt men skalet hinner inte med och brister.
När en blomma blivit befruktad och börjar utvecklas till en frukt kallas det fruktsättning. Processen avslutas när frukten är fullt mogen.
De korta, knöliga grenar och kvistar på ett fruktträd som bär blomknoppar och ger frukt. Fruktved ska sparas vid beskärning – det är den som levererar skörden.
Skada på städsegröna växter som uppstår när sol och vind får blad och barr att avdunsta vatten under vinter eller tidig vår, medan den frusna marken hindrar rötterna från att ta upp nytt vatten. Kallas även tjältorka.
En torr frukt som bildas efter blomning och innehåller ett eller flera frön. När fröna är mogna öppnar sig kapseln — genom sprickor, porer eller ett lock — och fröna sprids. Vallmo, lilja och iris är exempel på växter med frökapsel.
Den samlade ansamlingen av frön eller frukter som bildas på en växt efter blomningen. Hos klematis syns fröställningen som ett fluffigt, silkeshårigt klot som pryder plantan långt in på hösten och vintern.
Att föröka växter genom att så frön i jord eller annat odlingssubstrat tills de gror och blir nya plantor. Kan göras direkt på växtplatsen (direktsådd) eller inomhus i kruka för att sedan planteras ut (förodling).
Gödselmedel som innehåller de tre viktigaste växtnäringsämnena – kväve (N), fosfor (P) och kalium (K) – i en och samma produkt. Finns både som organisk, mineralisk och blandad gödsel.
Att så frön och dra upp plantor inomhus eller i växthus innan de planteras ut — ett sätt att tjuvstarta säsongen och hinna med växter som behöver lång tid på sig.
Att så frön och driva upp plantor inomhus eller i växthus innan de planteras ut — ett sätt att ge växter med lång utvecklingstid ett försprång och förlänga den effektiva odlingssäsongen i Sverige.
När en odlad växt börjar sprida sig och klara sig på egen hand utanför trädgården – i naturen, längs vägkanter eller i omgivande marker – utan att människan längre sköter den.
Att gräva upp en gammal, gles perenn, kasta bort den uttjänta mittdelen och återplantera de friska ytterdelarna av tuvan så att växten blommar och växer kraftigt igen.
Beskärning av en gammal, risig eller gles buske där man tar bort de äldsta grenarna kraftigt – antingen stegvis över några år eller på en gång nära marken – för att locka fram nya, friska skott och återge busken täthet och blomkraft.
Den punkt där en ädel rossort (eller annan sort) har ympats eller okulerats på en grundstam. Syns som en liten knöl vid stambasen och bör planteras ca 10 cm under markytan för att skyddas mot kyla.
Den plats på en ympad ros där ädelrosen fogats samman med grundstammen av vildros; syns som en liten knöl vid stambasen. Vid plantering ska förädlingsstället placeras ca 10 cm under markytan, vilket är det viktigaste skyddet mot köldskador.
En grupp gammaldags buskrosor med ursprung i provinsrosen (Rosa gallica). De blommar en gång per sommar, doftar starkt och är härdiga upp till zon 5–6.
Beskärningsåtgärd där man tar bort utvalda grenar, skott eller frukter för att ge kvarvarande delar mer ljus, luft och näring. Används både för att glesa ut kronor i buskar och träd och för att plocka bort överskottsfrukt (kartgallring) så att de kvarvarande frukterna hinner utvecklas ordentligt.
Beskärningsmetod där enstaka grenar tas bort selektivt — ofta äldre, inåtväxande eller korsande grenar — för att släppa in mer ljus och luft i en buske eller ett träd utan att ändra dess grundform.
En liten skalbagge (Ips typographus) som lever under barken på gran och borrar gångar där den lägger sina ägg. Den angriper i första hand försvagade, torkstressade eller stormfällda granar, men kan vid stora utbrott även döda friska träd.
Den nedre delen av ett ympad fruktträd eller ros — rotsystemet och stammen under ympstället — som man fäster den önskade sorten på. Grundstammen styr hur stort trädet blir, hur härdig det är och när det börjar bära frukt.
Vanlig svampsjukdom orsakad av svampen Botrytis cinerea. Den angriper många olika trädgårdsväxter och syns som ett gråaktigt ludd på blad, blommor, bär och stjälkar, särskilt vid fuktigt väder och trång odling.
Odlingsteknik där man sår en växt – ofta en baljväxt som klöver eller vicker – och sedan brukar ned hela grödan i jorden för att förbättra jordstrukturen, höja mullhalten och tillföra näring inför kommande odling.
Tillstånd hos stenfruktsträd (körsbär, plommon m.fl.) där en klibbig, bärnstensfärgad massa sipprar ut ur bark, grenar eller sår. Det är ett symptom på att trädet är stressat — vanliga utlösare är mekaniska skador, frostsprickor, för kraftig beskärning, dålig markdränering eller bakterie- och svampangrepp.
Flerårig växt där bara den nedre delen av stjälken är vedartad och övervintrar, medan de övre, örtartade skotten dör tillbaka varje vinter. På våren skjuter nya skott från den levande vedartade basen. Hallon och blåbär är välkända exempel.
En blomma med fler kronblad än en enkel blomma men inte så många att mitten är helt dold — ståndarna syns fortfarande och blomman ser öppen ut. Vanligt hos t.ex. rosor, pioner och dahlior.
Sticklingar tagna från årets skott när de börjat hårdna men fortfarande är något böjliga och gröna — ett stadium som infaller från högsommar till tidig höst, beroende på växtslag.
Beteckning (klass C i det svenska härdighetssystemet för perenner) för en flerårig örtartad växt som kan odlas i stora delar av landet, men som kräver ett skyddat och väldränerat läge för att klara vintern.
Växtplats som får direkt sol ungefär 3–6 timmar per dag och är skuggad under resten av dagen. Anges på växtetiketter som ståndortsanvisning.
Ett enkelt blad vars bladskiva är delad i flikar som liknar en utsträckt hand – som hos lönn. Flikarna utgår från samma punkt och bladet hålls ihop i mitten.
Att för hand föra över pollen från en blommas ståndare till en annan blommas märke – med en liten pensel, bomullspinne eller fingret – för att säkra att befruktning sker.
Blodsjukdom där röda blodkroppar bryts ned i förtid; kan uppstå hos hundar och katter som ätit lökväxter innehållande organosulfider.
Den fröbärande kotten hos barrträd — motparten till hankotten. Efter att pollen från hankotten nått honkotten sker befruktning, fröna mognar och sprids. Det är honkotten som växer sig stor, förvedas och är den kotte vi oftast ser på marken.
Klibbig, sockerrik avföring från sugande insekter som bladlöss, sköldlöss och ullöss, som avsätts på blad och andra växtdelar under ett angrepp.
Jord som innehåller mycket förmultnat organiskt material (humus), till exempel kompost eller lövjord. Ger växterna god tillgång på näring, håller fukt bra och är lätt att bearbeta.
Bokstavsskala (A–D) som visar hur stor chans en perenn eller ett prydnadsgräs har att klara vintern. A betyder att växten övervintrar pålitligt, B att den vanligtvis övervintrar, C att den ibland övervintrar och D att den normalt inte övervintrar i Sverige. En stjärna efter bokstaven (t.ex. A*) betyder att växten kräver väldränerad jord för att klara sig.
Härdighet A är den högsta klassen i det svenska härdighetssystemet för perenner och betyder att växten övervintrar pålitligt i hela landet utan några särskilda åtgärder.
Härdighet B betyder att en perenn vanligtvis övervintrar i Sverige, förutsatt att den står på rätt plats med väldränerad jord och lagom skydd. Bokstaven anger sannolikheten för lyckad övervintring – inte i vilken del av landet du bor.
Härdighetsklassen C används för perenner och betyder att växten kan odlas i stora delar av Sverige, men kräver ett skyddat och väldränerat läge för att klara vintern.
Sveriges indelning i åtta odlingszoner (zon 1–8) för träd och buskar, framtagen av Riksförbundet Svensk Trädgård. Zon 1 är landets mildaste delar och zon 8 de kärvaste – ju högre zontal på en växt, desto härdigare är den.
Blad som sitter direkt under eller runt en blomma och som ser annorlunda ut än växtens vanliga blad. Högblad kan vara färgade och locka insekter – som de röda bladen hos julstjärna – men begreppet omfattar också gröna stödblad och svepeblad.
Den färgförändring som sker i lövfällande träds och buskars blad under sensommar och höst. När dagarna kortas slutar växten producera det gröna bladgrönan (klorofyllet), och andra färgämnen – gula och orangea karotenoider samt röda antocyaniner – träder fram och ger löven sina karaktäristiska höstfärger.
Högväxande tomattyp med obestämt växtsätt — plantan sätter ingen slutknopp utan fortsätter skjuta nya blomklasar och växa uppåt under hela säsongen tills frosten stoppar den. Kallas på svenska ofta 'högväxande tomat' och behöver bindas upp och tjuvas regelbundet.
Ljus som når växten utan att solen skiner direkt på bladen – till exempel genom ett norr- eller österfönster, bakom en gardin eller reflekterat från en vägg. De flesta krukväxter trivs bäst i just indirekt ljus.
Allt som hindrar insyn mot en yta i trädgården – vanligast är häckar och buskar, men även staket, plank och spaljéer med klätterväxter räknas in.
En växt eller ett djur som med människans hjälp har spridits till ett område där den inte hör hemma naturligt, och som där sprider sig okontrollerat och skadar inhemska arter, ekosystem, hälsa eller ekonomi.
JAS-perioden är ett svenskt begrepp för sommarbeskärningens huvudsäsong – juli, augusti och september – då de flesta träd och buskar lämpar sig väl för beskärning. Under dessa månader avtar tillväxten, snittytorna torkar snabbare och risken för svampangrepp minskar jämfört med vårbeskärning.
Liten, 2–4 mm svart skalbagge med kraftiga bakben som den hoppar med. Gnager runda hål i bladen på kål och andra korsblommiga växter, och trivs extra bra när det är torrt och varmt.
Underjordisk, ofta vågrätt växande stam hos fleråriga växter. Rhizomet lagrar näring, sprider växten sidledes och fungerar som övervintringsorgan. Välkända exempel är trädgårdsirisar, liljekonvalj och vitsippa.
Järngödselmedel där järnet är inneslutet i en organisk molekyl (kelat) som håller det vattenlösligt och växttillgängligt även i kalkrik jord med högt pH, där vanligt järn annars fastläggs och inte kan tas upp av rötterna.
Färdigblandad jord med hög andel sand eller grus som låter vattnet rinna igenom snabbt och som innehåller lite näring – anpassad för kaktusar och suckulenter.
Ett salt som bildas när oxalsyra i växter binder till kalcium. Förekommer som mikroskopiska, nålformade kristaller (raphider) i många vanliga trädgårdsväxter – till exempel dieffenbachia, arisaema och rabarberblad – och orsakar brännande sveda i mun och svalg vid förtäring eller hudkontakt.
Mikroskopiskt små, nålformade kristaller av kalciumoxalat som finns i växtcellerna hos många kallaväxter (Araceae) och andra arter. Vid kontakt med hud eller slemhinnor – till exempel om man tuggar på en del av växten – tränger kristallerna in i vävnaden och orsakar sveda, svullnad och brännande känsla i mun och hals.
Jord med högt pH-värde (över 7) och hög halt av kalcium. Förekommer naturligt på kalkberggrund men kan också uppstå i trädgårdar som kalkats kraftigt. Många örter, perenner och buskar trivs i kalkrik jord, medan kalkskyende växter som rododendron och hortensia mår dåligt i den.
Kallstratifiering är en metod där frön förvaras fuktigt och svalt under några veckor till månader för att efterlikna vintern – något som många perenner, buskar och träd behöver för att kunna gro.
Sårvävnad som växten bildar vid skador — till exempel efter beskärning, barkskador eller när en stickling skärs till. Kallusen täcker och läker sårytorna.
Växt som planteras längs kanten av en rabatt, gång eller plantering för att rama in och avgränsa ytan. Kantväxter kan vara låga eller höga, ettåriga eller fleråriga – det är placeringen längs kanten, inte höjden, som definierar rollen.
Att plocka bort en del av de unga frukterna (karten) på ett fruktträd strax efter blomning, så att de kvarvarande frukterna får mer plats och näring och hinner växa sig stora och saftiga.
Botaniskt fenomen där blommor och frukter bildas direkt på stammen eller grova äldre grenar, i stället för på unga skott. Syns till exempel på judasträdet och kakaoträdet.
Svampsjukdom orsakad av svampen Calophoma clematidina som får klematisens skott att vissna snabbt – ibland på bara några dagar. Drabbar framför allt storblommiga sorter. Angripna skott klipps ned till frisk vävnad och förstörs (komposteras inte).
Tillstånd där blad gulnar eller bleknar för att växten inte kan bilda tillräckligt med det gröna bladpigmentet klorofyll. Vanliga orsaker är näringsbrist (t.ex. järn eller magnesium), fel pH i jorden eller för lite ljus.
Jordburen sjukdom som angriper rötterna på kålväxter och orsakar uppsvällda, klumpiga rotbildningar så att plantan inte kan ta upp vatten och näring och till slut vissnar.
Klätterorgan hos vissa växter — ett smalt, känsligt utskott som lindrar sig runt ett stöd och håller fast plantan. Klängen är omvandlade växtdelar (grenar, bladnerver eller bladskaft) och förekommer hos t.ex. vinrankan, ärter och gurkväxter.
Ros med långa, kraftiga grenar som kan bindas upp mot spaljé, pergola, vägg eller liknande stöd för att täcka vertikala ytor. Klätterrosor klänger inte av sig själva – grenarna måste fästas upp för hand.
Växt som tar sig uppåt längs ett stöd – till exempel en spaljé, mur eller trädstam – med hjälp av särskilda klätterorgan som klängen, bladskaft, sugskivor eller luftrötter.
Det ögonblick på våren då en växts vilande knoppar öppnar sig och nya blad eller blommor börjar träda fram.
Det skede då en växt bildar nya blomknoppar. Knoppsättningen kan stimuleras av att vissnade blommor tas bort innan de hinner sätta frö, samt av tillräcklig näring och ljus.
Växt som lagrar näring i en förtjockad, oftast underjordisk stamstruktur – en knöl – och använder denna reserv för att driva upp blad och blommor. Krokus, anemon och dahlia är vanliga exempel.
Rosgrupp med ursprung i hybriden Rosa × kordesii, en korsning mellan Rosa rugosa och Rosa wichuraiana framtagen av det tyska företaget Kordes. Gruppen utmärker sig med hög härdighet, god sjukdomsresistens och riklig blomning, och har använts som förädlingsbas för bland annat de kanadensiska Explorer-rosorna.
Pollinering där pollen från en blomma förs över till en blomma på en annan planta av samma art. Många växter kräver korspollinering för att sätta frukt eller frön, medan andra klarar sig med eget pollen men gynnas av det.
Växt som sätter blommor först när dygnets ljusa timmar sjunker under ett visst tröskelvärde — vanligen under 12–14 timmar ljus per dygn. Typiska exempel är julstjärna och krysantemum, som blommar på hösten eller vintern.
En perenn som bara lever i ungefär 2–3 år, men som ofta håller sig kvar i rabatten genom att frikostigt så sig själv.
Växtsätt där en buske eller barrväxt på egen hand bildar en låg, bred och rundad form som liknar en kudde – utan att behöva klippas till. Vanligt hos dvärgsorter av bergtall, tibast och många andra buskar.
En namngiven odlad växt – ofta kallad 'sort' på svenska – som på ett tydligt sätt skiljer sig från andra växter av samma art och som behåller sina utmärkande egenskaper efter förökning, oavsett om den förökas vegetativt eller med frö.
Odlingsteknik där man drar upp jord (eller annat täckmaterial) i en kulle runt en växts stjälk. Används framför allt vid potatisodling för att skydda knölarna från ljus och stimulera fler knölar att bildas längs stammen.
När baljväxter (som ärtor, bönor och klöver) odlas bildar jordbakterier av släktet Rhizobium små knölar på rötterna. I dessa knölar omvandlas luftens kvävgas till en form av kväve som växten kan ta upp och använda – utan att du behöver tillföra kvävegödsel.
Att odla ett träd eller en buske från frö (kärna) i stället för att ympa eller sticklingsföröka. Plantan ärver inte moderplantans egenskaper exakt, utan blir en genetiskt ny individ – ofta med sämre frukt än ursprungssorten.
Små, lätta kulor av bränd och expanderad lera som används i trädgård och krukodling — främst som dräneringslager i botten av krukor, men också inblandade i jord för bättre luftighet eller som täckmaterial ovanpå jordytan.
Det upprätta huvudskottet som styr ett träds höjdtillväxt och ger det en tydlig, rak stam. Vid beskärning värnar man om ledaren och tar bort grenar som konkurrerar med den.
Naturliga proteiner i baljväxter (bönor, linser, ärter) som kan orsaka akut matförgiftning om baljväxterna inte blötläggs och kokas ordentligt. Lektinerna förstörs vid tillräcklig kokning och blir då ofarliga.
Speciellt substrat för vattenväxter i damm, blandat med lera för att hålla näringen på plats och inte grumla vattnet. Används oftast i planteringskorgar.
Vedartad (träig) klätterväxt med mångårig stam som behöver ett stöd – till exempel ett träd, en mur eller en spaljé – för att ta sig uppåt mot ljuset. Lianer förekommer framför allt i tropiska skogar, men några arter finns även i Sverige, till exempel murgröna och vildkaprifol.
Knallröd skalbagge (Lilioceris lilii) med svarta ben och huvud som angriper liljor (Lilium) och klockliljor (Fritillaria). Både den vuxna baggen och larverna äter blad, knoppar och stjälkar och kan snabbt göra stor skada.
Tallens nya årsskott som skjuter fram varje vår och liknar små ljus eller sparrisar – därav namnet. Genom att förkorta dem, en teknik som kallas ljusning, kan man hålla trädet kompakt och tätare.
Frön som behöver ljus för att starta groningen och därför sås direkt på jordytan utan att täckas – eller med ett mycket tunt lager genomskinligt material som vermikulit eller perlit.
Populärt namn på krukväxter som i laboratorieförsök visat sig kunna ta upp flyktiga organiska ämnen (VOC), till exempel formaldehyd och bensen, ur inomhusluften. Effekten i vanliga hem och kontor är dock betydligt mer begränsad än vad studierna antyder.
Rötter som växer ut från ovanjordiska delar av en växt, vanligen stammen eller stjälken. Hos klättrande växter hjälper de till att fästa växten vid ett underlag och kan även ta upp vatten och näring.
Vegetativ förökningsmetod där man gräver upp lök- eller knölväxter och bryter loss de smålökar (dotterlökar) som naturligt bildats vid moderloöken, varefter dessa planteras om på nytt.
En liten fluga vars larver borrar sig in i lök, purjolök och gräslök och förstör växten inifrån. Frösådd lök är mest utsatt, men alla lökväxter kan drabbas.
Samlingsnamn för svampsjukdomar som får lökväxters lökar att ruttna — de blir mjuka, missfärgade och illaluktande. Orsakas oftast av Fusarium- eller Botrytis-svampar och kan drabba löken både i marken och under lagring.
Växt som överlever ogynnsamma säsonger tack vare en underjordisk lök — ett kompakt lagringsorgan av köttiga bladfjäll fullt av näring — och som ofta vilar under jord en del av året.
Träd, buskar eller klätterväxter som fäller alla sina blad på hösten och står kala under vintern kallas lövfällande. Motsatsen är vintergrönt eller städsegrönt.
Buske som tappar alla sina blad på hösten och står med bara grenar under vintern, till skillnad från städsegröna buskar som behåller bladen året runt.
Jord med lågt innehåll av växtnäring, till exempel sand-, grus- eller torvjord. Passar växter som trivs i naturliga, ogödslade marker.
Att för hand föra över pollen från en blommas ståndare till en annan blommas märke, till exempel med en liten pensel eller bomullspinne. Används när bin och andra pollinerande insekter saknas eller inte räcker till, till exempel i växthus eller på balkong.
Samlingsnamn för låga, breddspridande växter – oftast perenner men även halvbuskar – som planteras tätt för att täcka bar jord, hålla tillbaka ogräs och bevara markfuktigheten.
Att täcka markytan runt växter med ett lager av organiskt material (t.ex. bark, gräsklipp, löv) eller oorganiskt material (t.ex. markduk, grus) för att hålla kvar fukt, minska ogräs och förbättra odlingsmiljön.
Växtsätt där en växt breder ut sig horisontellt längs marken och täcker ytan med ett tätt, sammanhängande bestånd – antingen via utlöpare eller krypande jordstammar.
Det lokala klimatet på en liten, avgränsad yta i trädgården – till exempel vid en södervägg eller i en vindskyddad vrå – som kan skilja sig märkbart från omgivningen i fråga om temperatur, vind och luftfuktighet.
Svampsjukdom som ger ett vitt, mjöligt belägg på blad, knoppar och unga skott. Mjöldagg är ett samlingsnamn för flera olika svamparter som var och en oftast är specialiserad på ett visst växtsläkte.
Samlingsnamn för svampsjukdomar orsakade av Monilia-svampar på fruktträd. Gul monilia (fruktmögel) ger brunröta på frukter hos äpple, päron och plommon, medan grå monilia (blom- och grentorka) får blommor och skott att vissna och torka, framför allt på körsbär och plommon.
En stolpe lindad med sphagnummossa som används som klätterstöd för krukväxter med luftrötter, till exempel monstera och philodendron. Mossan håller fukt och låter luftrötterna fästa och växa in i stödet.
Ett lager av material – vanligtvis organiskt, som bark, flis, gräsklipp eller löv – som läggs på markytan runt växterna. Mulch håller kvar markfukten, dämpar ogräs och skyddar rötterna mot temperatursvängningar.
Mulching (marktäckning) innebär att man lägger ett skyddande lager av material – vanligtvis organiskt, som gräsklipp, löv, bark eller halm – direkt på jordytan runt växterna för att minska avdunstning, hålla tillbaka ogräs och förbättra jordstrukturen.
Att en trädgårdsväxt sprider sig och etablerar sig på egen hand i ett område, utan fortsatt skötsel, och återkommer år efter år som om den vore vild. Används också om lökar och perenner som planteras för att bilda naturliga, självförnyande bestånd.
En plantering som är utformad för att likna ett naturligt växtsamhälle, med växter i flera skikt – från träd och buskar ner till perenner och marktäckare – anpassade efter platsens ljus och markförhållanden.
En växt vars blommor producerar nektar och därmed lockar till sig bin, humlor, fjärilar och andra pollinerande insekter.
Rundmaskar som naturligt förekommer i jorden – vissa arter skadar växtrötter, medan andra används som biologisk bekämpning mot skadeinsekter som öronvivlar och sorgmyggor.
Den punkt på en stjälk eller stam där ett blad, en knopp eller en sidogren sitter fäst. Sträckan mellan två noder kallas internod.
Sömnrörelser hos växter — blad, småblad eller blomblad viks ihop i mörker och breder ut sig i ljus. Rörelsen styrs av växtens inre biologiska klocka och upprepas i ett ungefär 24-timmarsmönster.
Skenfrukten hos rosor (Rosa). Det som ser ut som en röd eller orange frukt är egentligen en köttig, ihålig blombotten som omsluter de verkliga frukterna – små hårda nötter inuti. Nypon är rika på C-vitamin och används bland annat till nyponsoppa.
Genombruten korg av plast eller fiber som används för att plantera näckrosor och andra vattenväxter i en trädgårdsdamm. Korgen fylls med speciell näckroslera (för näckrosor) eller tung vattenväxtjord och sänks ner på dammens botten eller avsats.
Naturligt förekommande syra i flera vanliga trädgårdsväxter, till exempel rabarber, spenat och harsyra (Oxalis). I normala mängder ofarlig för friska vuxna, men vid stort intag kan den störa kroppens upptag av kalcium och järn och i värsta fall skada njurarna.
En bottenlös ram, oftast av trä, som ställs direkt på marken och fylls med jord för att skapa en upphöjd odlingsbädd. Flera ramar kan staplas för större jorddjup.
Ett sammansatt blad där småbladen sitter parvis längs en gemensam mittaxel, som hos rönn och ask. Bladet kan avslutas antingen med ett ensamt uddblad eller utan.
Ett enkelt blad med parade flikar på ömse sidor om mittnerven, som hos ek. Bladskivan är alltså inte uppdelad i separata småblad — flikarna hänger ihop.
Naturligt ämne (kolhydrat) som finns i cellväggarna hos frukt, bär och grönsaker och som gör att sylt och gelé stelnar när de kokas med socker.
Växtsätt där grenarna sitter tätt intill stammen och pekar brant uppåt, så att trädet eller busken får en smal, pelareliknande form. Kallas även fastigiata på latin.
Flerårig örtartad växt som vissnar ner på hösten, vilar under vintern och växer upp igen på våren — utan att behöva sås om eller planteras på nytt.
Rabatt som huvudsakligen består av perenner – fleråriga örter som kommer tillbaka år efter år. Genom att välja perenner med olika blomningstid kan rabatten blomma under hela säsongen.
Vitt, poröst mineralämne av vulkaniskt ursprung som blandas i jord för att göra den luftigare och förbättra dräneringen, så att rötterna får mer syre och inte riskerar att stå för blött.
Jordförbättringsmedel av vulkaniskt ursprung som blandas i jord för att göra den luftigare och mer dränerande. Ser ut som vita, lätta korn – ungefär som söndersmulad frigolit.
Bladform där småblad (broddblad) sitter parvis längs en gemensam bladskaft-axel och ger bladet ett fjäderliknande utseende. Vanligt hos till exempel rönn, ask och rosor.
Genombruten korg, vanligen av plast eller kokosfiber, som används för att plantera vattenväxter i en damm. Korgen håller jord och rötter samlade, hindrar växten från att sprida sig okontrollerat och minskar risken att vattnet grumlas.
Fjäderlik, luftig blomställning som liknar en strutsfjäder — vanlig hos prydnadsgräs men förekommer även hos perenner och buskar.
Djur – i Sverige nästan alltid insekter som bin, humlor, fjärilar eller blomflugor – som sprider pollen mellan blommor och på så sätt möjliggör att växter kan befruktas och sätta frö, ofta i utbyte mot nektar eller pollen som föda.
Djur – i Sverige nästan alltid insekter som bin, humlor, blomflugor och fjärilar – som sprider pollen mellan blommor och på så sätt möjliggör befruktning och frösättning. Utan pollinerare uteblir skörden av frukt, bär och frön.
Ett giftigt ämne som finns i klematis, sippor, smörblommor och andra ranunkelväxter. Det bildas när växten skadas eller krossas och kan ge sveda, rodnad och blåsor på hud och slemhinnor.
Gräs och gräsliknande växter som odlas för sin dekorativa effekt — bladform, färg, höjd eller vippor — snarare än för skörd eller gräsmatta. Vanliga exempel är miskantus, tuvrör och starr.
Att löpande klippa eller plocka bort vissnade blommor under säsongen så att växten bildar nya knoppar och blommar längre.
Naturliga gifter (alkaloider) som vissa växter – bland annat vallört, tussilago och korsört – bildar som skydd mot insekter. De kan skada levern och är cancermisstänkta.
En kraftig huvudrot som växer rakt nedåt i marken, med mindre sidrötter längs sidorna. Vanlig hos tvåhjärtbladiga växter som morot, palsternacka och maskros.
Engelsk term för en grupp starkväxande klätterrosor med långa, böjliga skott och riklig engångsblomning i klasar av små blommor. Saknar direkt svensk motsvarighet och används i Sverige främst i plantskolekataloger för att skilja dessa från climbers (storblommiga klätterrosor).
En planteringsyta som är nedsänkt i förhållande till omgivande mark, så att regnvatten från tak, vägar eller hårdgjorda ytor kan ledas dit, bromsas upp och sakta sjunka ner i marken. Planteras med växter som klarar både långa torra perioder och kortare tillfällen med stående vatten.
Växt som blommar i flera omgångar under samma säsong, inte bara en gång. Används om rosor, perenner, jordgubbar och många andra växter.
En växts förmåga att blomma mer än en gång under samma säsong. Remonterande växter, framför allt rosor, sätter nya knoppar och blommar om efter den första blomningen.
Underjordisk jordstam hos fleråriga växter som växer vågrätt och ofta förgrenat. Rhizomet lagrar näring, hjälper växten att överleva vintern och gör det möjligt att föröka den genom att dela och plantera om bitar.
Färdigblandad specialjord med lågt pH (cirka 4,5–5,5) och hög mullhalt, avsedd för surjordsväxter som rhododendron, azalea, ljung, hortensia och blåbär.
Äldre klassificeringsgrupp för rosor med ursprung i vildrosen Rosa beggeriana, en kraftig klätter- och buskros från Centralasien och angränsande områden. Gruppen är känd för extrem köldtålighet; den finska sorten 'Polstjärnan' räknas som den härdigaste klätterrosen i Norden.
Bladarrangemang där bladen sitter tätt samlade och strålar ut åt alla håll från en gemensam punkt nära marken – som hos maskros och daggkåpa.
Samlingsnamn för flera olika svampsjukdomar som angriper växters rötter och nedre stamdelar. Rötterna mörknar, mjuknar och slutar fungera, vilket gör att plantan vissnar och kan dö.
Den punkt där ett träds (eller en buskes) stam övergår till rotsystemet. Vid plantering ska rothalsen vara synlig precis ovanför markytan — täcks den av jord riskerar barken att skadas och rötterna att få syrebrist.
Frilandsodlad plantskoleväxt som grävts upp med rotsystemet kvar i en genomrotad klump av jord eller torv. Klumpen lindas in i juteväv och/eller stålnät för att hålla ihop under transport och plantering.
Samlingsnamn på sjukdomar där jordlevande svampar bryter ned en växts rötter så att den inte längre kan ta upp vatten och näring. Rötterna blir mjuka och brunfärgade, och plantan vissnar trots att den vattnas.
Skott som växer upp från en växts rötter eller underjordiska stamdelar och kan bilda en ny, självständig planta. Rotskott är vanliga hos t.ex. syren, asp och plommon, och är genetiskt identiska med moderplantan.
En nedgrävd skiva eller kant av plast eller metall som hindrar en växts rötter från att krypa iväg utanför ett avsett område. Används framför allt vid spridande växter som bambu eller slån.
Äldre svensk benämning på en vågrätt växande, underjordisk stamdel hos fleråriga växter — samma sak som jordstam eller rhizom.
Det jordområde där en växts rötter finns och tar upp vatten och näring. Rotzonen sträcker sig ofta långt utanför stammen, ungefär lika brett som kronan eller ännu bredare.
Sortegenskap hos tomat som innebär att plantan har förmåga att motstå sammetsfläcksjuka, en svampsjukdom orsakad av Fulvia fulva (syn. Cladosporium fulvum) som framför allt angriper tomater i växthus.
Att odla två eller flera olika växtarter tillsammans på samma yta så att de gynnar varandra eller odlingen som helhet — till exempel genom att en arts doft håller skadedjur borta, eller att baljväxter tillför kväve till grannplantorna.
Naturliga ämnen i många växter som bildar lödder i vatten och fungerar som växtens kemiska försvar. Förtäring kan irritera slemhinnor och ge illamående, kräkningar och diarré – hos både människor och djur.
Det som händer när sav rinner ut ur snittytor på träd som beskärs under sen vinter eller tidig vår, innan löven slagit ut men när rotsystemet redan börjat pumpa upp vätska. Vanligast hos björk, lönn och valnöt.
Det vårfenomen då växtsaven börjar röra sig uppåt i träd och buskar igen, drivet av trycket från rötterna, strax innan knopparna slår ut. Under savstigningen bör man undvika att beskära arter som björk och lönn, eftersom de då lätt 'blöder' sav.
Samlingsnamn för de skarpa, svavelrika ämnen (isotiocyanater och tiocyanater) som bildas i korsblommiga växter som senap, pepparrot och rucola när växtvävnaden skadas — det är dessa ämnen som ger den karakteristiska stickande smaken och lukten.
Naturligt ämne som finns i korsblommiga växter som pepparrot, senap och rädisa. Det lagras ofarligt i växten men frigör en skarp, flyktig senapsolja när växtvävnaden skadas – till exempel när roten rivs eller skärs.
Liten dotterlök som växer fram vid moderlökens bas och enkelt kan separeras för att planteras som en ny planta — ett smidigt sätt att föröka lökväxter vegetativt.
Litet sidoskott som spontant växer upp vid basen av moderplantan och kan skiljas av för att bli en ny, självständig planta. Kallas ofta 'pups' på engelska och är vanligt hos bromelior och suckulenter.
En växt som kan befrukta sig själv med sitt eget pollen och sätta frukt utan att behöva pollen från en annan individ.
En planta som grott på egen hand från frön som fallit till marken, utan att någon sått dem med avsikt.
Växt där hanblommor och honblommor sitter på helt skilda individer — en hanplanta och en honplanta. Kallas också tvåbyggare. För att honplantan ska sätta frukt eller bär krävs att en hanplanta finns i närheten.
Vanlig svampsjukdom på äpple (och päron) orsakad av svampen Venturia inaequalis. Ger olivgröna till svartbruna fläckar på blad och frukt och gynnas av fuktigt väder.
Små sugande insekter som fäster sig på blad, stjälkar och grenar och suger växtsaft. De känns igen som små, upphöjda gulbruna eller bruna prickar — det är honornas skyddande vaxsköld. Angrepp försvagar växten och kan ge missfärgade blad och hämmad tillväxt.
Blomma eller blomstjälk som klipps av och används i buketter eller blomsterarrangemang. Termen används också om växter som odlas just för detta ändamål.
Botanisk familj med det svenska namnet potatisväxter, dit bland annat potatis, tomat, paprika, aubergine och prydnadsväxter som petunia hör.
Träd eller buske med ett karaktärsfullt, friväxande växtsätt som används som blickfång i trädgård eller park. I plantskolehandeln är solitär också en kvalitetsbeteckning för extra välodlade exemplar med minst tre kraftiga stammar eller grenar.
Träd som planteras fristående som ett ensamt blickfång i trädgård eller park. I plantskolesammanhang avses ofta ett flerstammigt träd med minst tre stammar från basen, till skillnad från ett högstamsträd med en enda stam.
En växt — perenn, buske eller träd — som planteras ensam som ett fristående blickfång i trädgården, rabatten eller parken, snarare än i grupp eller häck. Ordet 'solitär' kommer från latin och betyder ensam.
En konstruktion av ribbor eller galler i trä, metall eller liknande som monteras mot en vägg eller står fristående, och används som stöd för klätterväxter eller för att forma fruktträd och buskar längs en plan yta.
Liten spindeldjursgrupp (ca 0,5 mm) som suger växtsaft ur bladcellerna och lämnar bleka eller gråaktiga prickar på bladen. Vid kraftiga angrepp syns tunna spinntrådar mellan blad och stjälkar. Trivs i torrt och varmt klimat – vanlig på krukväxter, i växthus och utomhus under torra somrar.
En frukttyp där ett saftigt fruktkött omger en hård kärna – den så kallade stenen – som i sin tur skyddar fröet. Vanliga exempel är plommon, körsbär, persika och aprikos.
En trädgårdsanläggning av sten, sand och jord som efterliknar en naturlig bergs- eller fjällmiljö. Stenarna värmer upp marken och ger god dränering, vilket passar solälskande, lågväxande växter som backtimjan, fetknopp och taklök.
En bit av en växts skott, blad eller rot som man skär av och låter bilda nya rötter för att få en ny, självständig planta – ett enkelt sätt att föröka en växt utan frön.
När en växt skjuter upp en blomstjälk och går i frö tidigare än normalt — vanligt hos köksväxter som rödbeta, spenat och sallat. Skörden minskar kraftigt eller uteblir helt.
Svampsjukdom (Puccinia malvacearum) som angriper stockrosor och ibland vilda malvor. Kännetecknas av små gula till bruna kuddar, främst på bladens undersida, som vid kraftiga angrepp kan hindra blomningen.
Metod för att få frön att gro genom att utsätta dem för en period av kyla och fukt – antingen i kylskåp eller utomhus under vintern. Efterliknar den naturliga vintervilan som många perenner, buskar och träd behöver för att bryta fröets vila.
En av de yttersta blommorna i en blomkorg hos korgblommiga växter (t.ex. prästkrage, solhatt och ringblomma). Strålblommorna sitter i en krans runt kanten och är tunglika till formen – det är de som ger korgen sitt karaktäristiska 'kronbladsutseende'.
Växt som behåller sina blad eller barr året runt och aldrig fäller dem alla på en gång — till skillnad från lövfällande arter. Exempel är gran, tall, murgröna, rhododendron och buxbom.
Växt med tjocka, köttiga blad eller stammar som lagrar vatten och därför klarar torka bra. Kaktusar och taklökar är välkända exempel.
Grunt område längs en trädgårdsdamms kant med ett vattendjup på ungefär 0–20 cm, avsett för sumpväxter som kabbeleka, iris och kaveldun.
Jord med lågt pH-värde som gynnar kalkskyende växter, till exempel rhododendron, azalea, ljung och blåbär. Typiskt pH för surjord i trädgårdssammanhang är 4,5–5,5.
Gödselmedel speciellt framtaget för växter som trivs i sur jord, till exempel rhododendron, azalea och blåbär. Det håller ett lågt pH och innehåller ofta extra järn, eftersom järn annars blir svårt för växterna att ta upp när pH är för högt.
Växt som behöver sur jord – vanligen pH 4,5–5,5 – för att kunna ta upp näring och trivas. Typiska exempel är rhododendron, azalea och blåbär.
Svampsjukdom orsakad av svampen Diplocarpon rosae som angriper rosor och ger runda, svartaktiga fläckar med fransig kant på bladen. Drabbade blad gulnar och faller av, vilket kan försvaga plantan kraftigt.
Vanlig svampsjukdom på rosor, orsakad av svampen Diplocarpon rosae. Syns som runda, svarta fläckar på bladen; angripna blad gulnar och faller av i förtid.
Sykon är den urnformade, ihåliga blomställningen hos fikon (Ficus) där de små enkönade blommorna sitter dolda på insidan. Det vi ser och äter som ett 'fikon' är alltså egentligen ett sykon – en skenfrukt.
Ett vetenskapligt namn på en växt som tidigare använts men som ersatts av ett nytt giltigt namn, ofta efter att forskning visat att arten klassificerats om. Synonymer dyker ofta upp på äldre fröpåsar, i böcker och i handelskatalogerna.
Giftiga ämnen (alkaloider) som finns i nästan alla delar av idegran (Taxus). Vid förtäring stör de hjärtats rytm och kan i allvarliga fall leda till hjärtstopp.
Giftigt ämne som finns naturligt i tuja och flera andra växter, till exempel malört och salvia. Thujon kan skada nervsystemet och levern vid förtäring av större mängder.
Att nypa bort sidoskott som växer fram i bladvecken på tomatplantan, så att plantan lägger mer kraft på att utveckla och mogna sina frukter. Görs regelbundet under hela säsongen på högväxande tomatsorter.
Skada på vintergröna växter som uppstår på senvintern när sol och vind får blad och barr att avdunsta vatten, medan rötterna inte kan ta upp nytt vatten ur den frusna marken.
Ett naturligt ämne (alkaloid) som tomatplantan bildar som försvar mot skadedjur och sjukdomar. Finns framför allt i blad, stjälkar och omogna gröna frukter; halten sjunker kraftigt när tomaten mognar och blir röd.
Att klippa eller nypa av toppen på ett skott eller en gren för att få växten att skjuta fler sidoskott och bli tätare och buskigare. Används på träd, buskar, häckar och ettåriga växter.
Beskriver växter som klarar längre torra perioder utan regelbunden bevattning. De har ofta djupa rötter, köttiga vattenlagrande blad eller stjälkar, eller små håriga blad som minskar avdunstningen.
Blomform där kronbladen är sammanvuxna och bildar ett rör som vidgas jämnt och gradvis mot öppningen — som en tratt. Vanlig hos till exempel petunior och purpurvinda.
Blomform där kronbladen bildar ett smalt rör som plötsligt vidgar sig mot mynningen — likt en trumpet. Typiska exempel är kaprifolier och narcissernas bikrona (trumpeten).
Litet, knöl- eller vårtformat utskott på kaktusens stam. Taggarna sitter i en areol på tuberkels spets, och hos många kakteussläkten – särskilt Mammillaria – bildas blommorna i fördjupningarna mellan tuberkarna.
En kompakt övervintringsknopp som vissa vattenväxter bildar på hösten. Turionen sjunker till bottnen, vilar där under vintern och skjuter upp nya skott på våren.
Tät klump av skott, blad och rötter som en växt bildar när den växer ihop från ett gemensamt centrum – vanligt hos gräs, halvgräs och många perenner.
Växtsätt där ett gräs eller en ört skjuter upp täta bladknippen från en gemensam bas och bildar en kompakt, väldefinierad tuva – utan att sprida sig med utlöpare eller stoloner.
Växt där han- och honblommor sitter på olika individer — alltså på separata plantor. För att få frön och bär behöver man plantor av båda könen i närheten av varandra.
Växt som lever i två år: första året bildas blad och rot som övervintrar, andra året blommar växten, sätter frö och dör sedan. Kallas också bienn.
Skott hos hallon, björnbär och liknande Rubus-arter som är i sitt andra levnadsår. Det första året växer skottet utan att blomma; det andra året sätter det blommor och bär, varefter det dör och klipps bort.
Barkflis från gran eller tall som läggs ut som ett skyddande lager på markytan i rabatter och planteringar. Täckbarken minskar avdunstning, håller ogräset borta och isolerar mot vinterkyla.
Små skadedjur (familjen ullsköldlöss) som syns som vita, bomullsliknande tussar på blad, stjälkar och i bladhörn. De suger växtsaft och kan angripa många sorters krukväxter, till exempel kaktusar, pelargoner, fikus och orkidéer.
Värme som tillförs underifrån – vanligtvis via en värmematta eller värmeplatta – för att hålla jorden i såddkärlet varmare än luften i rummet, vilket får frön att gro snabbare och sticklingar att bilda rötter fortare.
Att fästa växters grenar, skott eller stjälkar mot ett stöd – till exempel en spaljé, pinne eller vägg – med mjukt snöre, band eller klämmor, så att växten hålls uppe och kan styras i önskad riktning.
Beskärning av unga träd och buskar som görs under de första åren för att forma en stark, välbalanserad kronstruktur som håller hela trädets livslängd.
En växt som planteras för att fylla ut tomrum i en rabatt, kruka eller plantering — inte som blickfång, utan för att ge volym, mjuka upp kanter och binda ihop övriga växter i kompositionen.
Sidoskott som växer horisontellt ut från moderplantan, ovan eller under jord, och kan slå rot och bilda nya självständiga plantor.
Växt som säljs färdigodlad och planteras ut i rabatt, kruka eller balkonglåda för att pryda under en säsong. Många utplanteringsväxter är ettåringar, men det kan också vara fleråriga växter som inte klarar svenska vintrar och därför används som ettåringar här.
Snabbväxande, raka och upprätta skott som trädet skjuter upp från stam eller grenar som en reaktion på hård beskärning eller annan stress — trädets sätt att snabbt återskapa förlorad bladmassa. De har sämre fäste än vanliga grenar och lämpar sig sällan som nya krongrenar.
En genombruten korg av plast eller kokosfiber som används för att plantera vattenväxter i en damm. Korgen håller ihop jord och rötter, hindrar växten från att sprida sig okontrollerat och gör det enkelt att lyfta upp och flytta om plantan.
Komprimerad gödselstick som trycks ner i vattenväxtjorden och frigör näring långsamt direkt till växtens rötter. Eftersom näringen stannar i jorden och inte löser upp sig fritt i vattnet minskar risken för algproblem i dammen.
Förökning av en växt utan frön, till exempel genom sticklingar, delning eller avläggare. De nya plantorna blir genetiskt identiska med moderplantan och behåller därmed dess egenskaper.
Naturligt glimmermineral som expanderar till lätta, porösa korn när det hettas upp. Används i trädgården som jordförbättring för att förbättra fuktbalans och luftighet, och som tunt täcklager vid frösådd för att hålla fukten utan att blockera ljuset.
Skötselmetod för gräsmattan där ett specialredskap (vertikalskärare) med knivar skär grunda spår rakt ner i grässvålen för att riva upp filtlager av dött gräs och mossa, lufta marken och stimulera gräset att bilda nya sidoskott.
Den period då en växt tillfälligt slutar växa och går ner på sparlåga. Tidpunkten varierar: vårblommande lökväxter vilar på sommaren efter blomningen, medan lövfällande buskar och träd vilar under vintern.
Pollinering där pollen förs från blomma till blomma med hjälp av vinden i stället för av insekter eller andra djur. Typiskt för gräs, barrträd och hängväxter som björk och hassel.
Skada på städsegröna växter — som barrväxter, rhododendron och buxbom — där bladen torkar ut och blir bruna under sen vinter eller tidig vår. Det sker när sol och vind får vatten att avdunsta från bladen samtidigt som rötterna inte kan ta upp nytt vatten ur den frusna marken.
Stillastående vatten eller ihållande blöt jord under vintern, som kan orsaka rotröta hos känsliga växter. Många perenner och alpiner klarar kyla bra men skadas av att stå med rötterna i blöt jord under vintermånaderna.
Växt som behåller sina blad eller barr under vintern men fäller dem under vårvintern när de nya bladen kommer. Ska inte förväxlas med städsegrön, som behåller bladen året runt.
Blad som sitter kvar på växten under vintern men fälls under sen vinter eller tidig vår när nya blad tar vid. Ska inte förväxlas med städsegrönt bladverk, där bladen behålls året runt.
Åtgärd eller material som används för att skydda känsliga trädgårdsväxter under vintern mot skador av frost, kyla, vind och uttorkning. Vanliga material är granris, torra löv, juteväv och fiberduk.
Skada på vintergröna växter som uppstår när marken är frusen och rötterna inte kan ta upp vatten, medan sol och vind fortsätter att torka ut blad och barr.
Skydd som läggs runt eller över känsliga växter på hösten för att minska risken för frostskador under vintern. Vanliga material är granris, löv, halm och fiberduk.
Det naturliga viloläge som växter går in i under vinterhalvåret, då tillväxten stannar av som svar på kortare dagar och lägre temperaturer. Gäller träd, buskar, perenner och krukväxter.
Grenig blomställning där blommorna (eller småaxen) sitter på upprepat förgrenade sidogrenar och ger ett luftigt, ofta vajande intryck. Vanligast hos gräs, men används i trädgårdssammanhang även om liknande löst byggda blomställningar hos andra växter.
Svampsjukdom som framför allt drabbar storblommiga klematissorter och gör att skott och rankor plötsligt vissnar ner på bara några dagar. Klipp omedelbart bort drabbade delar ända ner till rothalsen och lägg dem i brännbara sopor — aldrig i komposten.
Jord där överskottsvatten rinner undan i lagom takt så att rötterna varken står i blöt eller torkar ut för snabbt.
Odlingsmetod där man flyttar grönsakerna till en ny plats i kökslandet varje år enligt ett fast schema. Det förhindrar att jorden utarmas och minskar risken för att sjukdomar och skadedjur bygger upp sig på samma fläck.
Att flytta runt ettåriga grönsaker mellan olika odlingsbäddar eller kvarter år för år, så att samma växtfamilj inte återkommer på samma plats för tidigt. Det minskar risken för jordtrötthet, sjukdomar och skadedjur.
Woodland (uttalas 'wudlend') är en medvetet anlagd trädgårdslund som efterliknar ett skogsbryn eller en lund, med halvskugga till skugga, mullrik och fuktighetshållande jord samt växter i flera skikt: träd, buskar, perenner och marktäckare.
Det ställe på stammen där den ympade sorten fogats samman med grundstammen; syns ofta som en liten förtjockning eller knöl. Vid fruktträd ska ympstället hållas ovan jord, medan det vid rosor vanligen planteras ca 10 cm under markytan.
Nytt skott som växer ut under innevarande växtsäsong. Hos många sommar- och höstblommande växter, till exempel italiensk klematis (beskärningsgrupp 3), bildas blommorna just på dessa färska skott – vilket styr när och hur hårt man ska beskära.
Att skydda en köldkänslig växt så att den överlever vintern – antingen genom att flytta den inomhus till ett svalt, ljust och frostfritt utrymme, eller genom att isolera den på plats ute med exempelvis fiberduk, krukomslag eller löv.
Perennagruppens bokstavsbeteckning A–D som visar hur stor chansen är att en perenn övervintrar i Sverige, oavsett var i landet den odlas. A betyder att växten övervintrar pålitligt; D att den normalt inte klarar en svensk vinter.